Som instruktör för ukrainska brandmän

Under sommaren 2025 fick jag en förfrågan av MSB (nuvarande MCF, Myndigheten för civilt försvar) om jag kunde resa till Ukraina i ett utbildningsuppdrag till den statliga Räddningstjänsten i regionen Zhytomyr.  

Uppdraget bestod i att utbilda brandpersonal i använding av sex moduler räddningsutrustning som donerats till Ukraina. Modulerna bestod av kompletta system hydraulverktyg som skulle användas för livräddning i rasmassor. Efter jag stämt av med min familj och min chef tackade jag ja till uppdraget, dock med viss tvekan och blandade känslor.  

En omedelbar påminnelse om kriget 

Efter en del förberedelser tog jag om mina tre kollegor nattfärjan den 19 augusti från Karlskrona. Därifrån körde vi vidare till södra Polen för övernattning och passerade gränskontrollen till Ukraina på förmiddagen den 21 augusti. 

Resan fortsatte genom ett märkbart påverkat Ukraina med ankomst i regionhuvudstaden Zhytomyr på kvällen. En första oväntad och gripande upplevelse av krigets konsekvenser var då vi passerade en by och allt helt plötsligt stannade upp.

All trafik stannade, oavsett var fordonen stod. Likaså stannade alla människor på gatorna upp, många gick ned på knä i en bedjande ställning och huvudena sänktes. Vi förstod snabbt att det var för att hedra en bilkortege som körde genom byn med en omkommen soldat. Efter att kortegen passerat återgick allt till det normala lika snabbt igen. Det var en ganska surrealistisk upplevelse och realitycheck för oss fyra svenskar. 

Det var 12 brandmän som utbildades varje dag och som avlöstes av 12 nya vid nästa utbildningsdag. De kom från sex olika städer. Efter sista utbildningsdagen tog brandmännen räddningsmodulerna med sig till sina hemstationer, där de skulle sättas i efterlängtad trafik. Jag minns att jag samtidigt som jag önskade att utrustningen inte skulle behöva användas, hoppades att utrustningen faktiskt skulle komma till nytta och rädda liv.

Det var med blandade känslor vi såg deras fordon åka iväg med utrustningen. Vi kände oss dock mycket nöjda och tillfredsställda med vår insats, mycket efter den otroligt fina tacksamhet vi mötte under vår vistelse i landet. 

Vi påbörjade hemresan i våra land cruisers och jag var hemma i Malmö igen den 30 augusti. 

När vi besökte de olika brandstationerna slog det mig hur pragmatiska och lösningsinriktade brandmännen var. De hade inte förmånen att få en lång och strukturerad fordonsutbildning utan här var det snabba lösningar som gällde. En brandstation kunde bestå av typ 8-10 fordon varav hälften var donerade från olika länder som England, Tyskland, Sydkorea och Sverige.

Utmaningen var att alla dessa olika fordon behövde fungera med den ukrainska standarden. Genom handlingskraft och fantasi löste brandpersonalen exempelvis vattenförsörjning på brandbilarna så att de fungerade med olika slangdimensioner och kopplingar. Man skruvade, fixade och svetsade för att skapa lösningar här och nu.

En brandbil från England hade man byggt om så ratten hamnade på ”rätt” sida. De var otroligt duktiga hantverkare av olika skrå och detta kan väl vara en vink om vad vi kan behöva tänka på. Att försöka vara självförsörjande och självgående – skapa resiliens… ihop med så mycket annat. Brandstationerna var även utrustade med både skyddsvästar och hjälmar. Utrusningen låg framme och togs med då det bedömdes kunna behövas. 

Det finns så många berättelser som förtjänar att skildras, möten som jag minns och gripande livshistorier som berättades. Dessa får dock bli mina minnen för livet.