Som instruktör för ukrainska brandmän

Attila Jensen är en av våra distriktschefer på Räddningstjänsten Syd. Under sommaren 2025 genomförde han ett utbildningsuppdrag i Ukraina. Tillsammans med tre andra svenskar satte han sig i en Toyota Land Cruiser och begav sig för att instruera ukrainska brandmän i räddningsutrustning som donerats från Sverige. 

Attila Jensen

Under sommaren 2025 fick jag en förfrågan av MSB (nuvarande MCF, Myndigheten för civilt försvar) om jag kunde resa till Ukraina i ett utbildningsuppdrag till den statliga Räddningstjänsten i regionen Zhytomyr.  

Uppdraget bestod i att utbilda brandpersonal i använding av sex moduler räddningsutrustning som donerats till Ukraina. Modulerna bestod av kompletta system hydraulverktyg som skulle användas för livräddning i rasmassor. Efter jag stämt av med min familj och min chef tackade jag ja till uppdraget, dock med viss tvekan och blandade känslor.  

En omedelbar påminnelse om kriget 

Efter en del förberedelser tog jag om mina tre kollegor nattfärjan den 19 augusti från Karlskrona. Därifrån körde vi vidare till södra Polen för övernattning och passerade gränskontrollen till Ukraina på förmiddagen den 21 augusti. 

Resan fortsatte genom ett märkbart påverkat Ukraina med ankomst i regionhuvudstaden Zhytomyr på kvällen. En första oväntad och gripande upplevelse av krigets konsekvenser var då vi passerade en by och allt helt plötsligt stannade upp.

All trafik stannade, oavsett var fordonen stod. Likaså stannade alla människor på gatorna upp, många gick ned på knä i en bedjande ställning och huvudena sänktes. Vi förstod snabbt att det var för att hedra en bilkortege som körde genom byn med en omkommen soldat. Efter att kortegen passerat återgick allt till det normala lika snabbt igen. Det var en ganska surrealistisk upplevelse och realitycheck för oss fyra svenskar. 

Övning

Intensiva dagar 

De första dagarna efter ankomst var intensiva. Vi blev officiellt och varmt mottagna i en ceremoni med information, besök på olika brandstationer, inblick i olika konsekvenser av kriget som besök på raserade byggnader och filmklipp på räddningsinsatser och personal som beskjutits på olika vis.

Vi fick ett guidat besök på Brandkårsmuseet för de omkomna i kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Vi tog oss även tid att planera för utbildningsdagarna och sätta de sista lösa detaljerna så att allt skulle vara förberett till första utbildningsdagen den 25 augusti. 

Utbildningen genomfördes under fyra heldagar, vilka inleddes med en nationell tyst minut varje dag klockan 09:00. Samtliga närvarande ställde sig upp, precis som på andra ställen i samhället. Det skapade en inramning och påminnelse om varför vi alla var där.

Det var ingen lätt och skämtsam inledning på dagen, som vid de utbildningar jag är van vid på hemmaplan. Efter den tysta minuten följde ett teoriblock i lektionssal där all utrustning visades, kopplades ihop och provades i lugn miljö, följt av praktiska tillämpningsövningar. Praktiken genomfördes på en upprättad övningsplats där vi hade skapat tre olika stationer innehållande: 

  • klippning/lyft/sågning/bändning av fordon 
  • förflyttning av olika betongblock som låg ostabilt staplade 
  • lyft med flera samtidiga hydraulverktyg med följsam säkring (cribbing) av större betongkonstruktioner för att skapa åtkomst till skadade 

Från utbildning till användning 

Det var 12 brandmän som utbildades varje dag och som avlöstes av 12 nya vid nästa utbildningsdag. De kom från sex olika städer. Efter sista utbildningsdagen tog brandmännen räddningsmodulerna med sig till sina hemstationer, där de skulle sättas i efterlängtad trafik. Jag minns att jag samtidigt som jag önskade att utrustningen inte skulle behöva användas, hoppades att utrustningen faktiskt skulle komma till nytta och rädda liv.

Det var med blandade känslor vi såg deras fordon åka iväg med utrustningen. Vi kände oss dock mycket nöjda och tillfredsställda med vår insats, mycket efter den otroligt fina tacksamhet vi mötte under vår vistelse i landet. 

Vi påbörjade hemresan i våra land cruisers och jag var hemma i Malmö igen den 30 augusti. 

Övning i Ukraina

Kriget och vardagen  

Genom mina upplevelser, möten och berättelser om befolkningens flerårigt utmattande och nedbrytande vardag, utsatthet och förluster fick jag en påminnelse om vår trygga vardag. Jag förstod också hur fort det kan förändras till något helt annat. Vi tillbringade två hela nätter i skyddsrum efter långvariga flyglarm.

Ukraina har utvecklat flera välfungerande larmsystem via appar. Flyglarmen i apparna är nedbrutna till en väldigt lokal områdesnivå så att det går att följa geografiskt både när det larmas ut och när larmet slår av, när faran är över.

Vid våra två nattlarm var vi snabbt nere i skyddsrummen men vi var helt ensamma. Inga ukrainare tog sig dit vid de tillfällen vi var där. Detta var vad vi förstod främst ett resultat av att flyflarmen blivit till en vana. 

Brandmännen som tusenkonstnärer 

När vi besökte de olika brandstationerna slog det mig hur pragmatiska och lösningsinriktade brandmännen var. De hade inte förmånen att få en lång och strukturerad fordonsutbildning utan här var det snabba lösningar som gällde. En brandstation kunde bestå av typ 8-10 fordon varav hälften var donerade från olika länder som England, Tyskland, Sydkorea och Sverige.

Utmaningen var att alla dessa olika fordon behövde fungera med den ukrainska standarden. Genom handlingskraft och fantasi löste brandpersonalen exempelvis vattenförsörjning på brandbilarna så att de fungerade med olika slangdimensioner och kopplingar. Man skruvade, fixade och svetsade för att skapa lösningar här och nu.

En brandbil från England hade man byggt om så ratten hamnade på ”rätt” sida. De var otroligt duktiga hantverkare av olika skrå och detta kan väl vara en vink om vad vi kan behöva tänka på. Att försöka vara självförsörjande och självgående – skapa resiliens… ihop med så mycket annat. Brandstationerna var även utrustade med både skyddsvästar och hjälmar. Utrusningen låg framme och togs med då det bedömdes kunna behövas. 

Det finns så många berättelser som förtjänar att skildras, möten som jag minns och gripande livshistorier som berättades. Dessa får dock bli mina minnen för livet.

Läs berättelserna från Ukraina

Under beredskapsveckan har vi delat berättelser och kunskap om hur vardagen för räddningstjänsten under höjd beredskap kan se ut. Attilas berättelse är den femte artikeln vi publicerar. Här hittar du de andra artiklarna; våra brandmäns dagböcker från Ukraina och intervjun med Christoffer som berättar hur vi arbetar med räddningstjänst under höjd beredskap på hemmaplan. 

Hur ser din beredskap ut?

Du är en del av totalförsvaret. Om Sverige drabbas av en allvarlig kris eller krig behöver vi alla hjälpas åt. Se till att du och dina nära klarar vardagen om samhället inte fungerar som vi är vana vid.

Få koll på vad du borde ha hemma för att kunna klara dig vid en kris. 

  • Nyheter

Senast uppdaterad: 25 september 2026, Kl 12:59